Trångbott

Idag har jag, med benäget bistånd av en av juniorerna, planterat om diverse växter. En målsättning jag hade inför årets odlingar var att inte förodla massor av grönsaker utan nöja mig med att bara förodla det som ska bo i kruka. Det mesta som jag hade drivit upp inne för att sedan plantera ut på friland avled ändå i den processesen förra året. Dock har jag inte riktigt lyckats hålla mig till min egen princip, så nu har jag lik förbaskat mängder med plantor som står överallt och väntar på att gå flytta utomhus. Vartenda fönster är fullt.

Mest är det faktiskt tomater, paprikor och chili samt diverse blommor. Men också en stackars avokado (som jag aldrig trodde skulle gro, jag planterade den bara för att barnen hade läst om att odla avokado i Linnea planterar och var peppade), ett par pumpor, gurkor och squash. Och kronärtsskocka. Och några salladsplantor....

 

Men vänta bara, nästa vecka börjar jag avhärda dem. Och sedan åker de ut! 10 juni borde väl vara ett bra datum?

Pallkragar

Ett önskemål från min önskelista för 2013 har jag redan uppfyllt: pallkragar!  

Jag fyndade 9 st i tre olika storlekar på blocket.se och så firade jag och barnen min födelsedag med att åka och hämta dem. Den här är udda och får därför bli vårt nya kryddland. Fotot är lite gammalt så det syns inte att det redan är ett halv-funktionellt kryddland. Vi har fyllt kragen med kompostjord och lite påsjord, och ställt dit en tuva gräslök och förra årets timjan och mynta, som verkar ha övervintrat. Dessutom har vi sått fröna av dill och koriander som vi skördade förra året. Hoppas de kommer upp! Persiljefrön hade vi inga kvar, när det kom till kritan, men jag hittade massor av späda små persiljeplantor i förra årets kryddträdgård och ställde dit. Hoppas de klarar flytten!

 

 Några fler pallkragar blir det, men det är inte helt färdigt än, trots att vi har jobbat hela dagen med det. Det är mest påsjord i dem men grannen hade fått en laddning brunnen gödsel av en bonde, och de kunde inte använda upp allt själva, så vi har fyllt på med en del sånt i både i odlingskragarna och i blomsterrabatterna också. Och de hade fortfarande mycket för mycket, så jag kommer nog att köra nån skottkärra till imorgon - det kommer nog till pass när tomaterna ska planteras om!

I lådan längst till vänster ska pumporna bo. Vi började alldeles för tidigt med dem i år och har redan tagit död på en uppsättning.... Men nu har vi två stadiga exemplar som står i varsin kruka i fönstret och väntar på att få avhärdas och på att frostrisken ska vara över. I pallkragen i mitten har vi redan planterat schalottenlök, morötter och gul lök och tittar man noga så har det kommit upp av allt också. I den stora pallkragen längst till höger finns det inget alls ännu, men jag har lagt potatis att förgro, och så har jag planerat att få plats med några rödbetor, blomkål och kålrabbi också.

I det stora odlingslandet från förra året växer det vitlök, som jag planterade i september, och så har vi spritt ut jordgubbsplantorna lite för de var på tok för trångbodda förra året. Spenat, rädisor och plocksallad har redan börjat komma upp, och så har vi purjolök, brytbönor och sockerärter som än så länge inte syns till. Jag tänker att gurka och squash (vi har småplantor inne) ska får komma ut dit också, men de får vänta tills frostrisken är över och tills vi har börjat skörda av spenat, rädisor och sallad så att de får lite plats.

Till sist har barnen fått varsin halvkrage att odla i. Deras spenat växer mycket bättre än min!

Jag har jobbat en del med blomsterrabatterna också det senaste. Förra året tyckte jag att blommor var tråkiga - de går ju inte att äta! Men jag har börjat omvärdera det, för man blir ju faktiskt väldigt glad av blommor, och de bidrar ju till matodlingen genom att dra hit bin och humlor. Dessutom har vi ju flera rabatter som inte går att använda till grönsaksodling, så då får jag inte heller känslan av att det är slöseri med plats att odla blommor. Jag har solrosor (som barnen har sått knytnävsvis av) överallt efter att ha spritt ut dem lite, rosor, tulpaner, riddarsporrar och penséer i en salig röra. Och så har jag sått luktärter och flyttat omkring lavendel och höstanemoner som har spritt sig ut i gräsmattan och trädgårdsgången. Dessutom har jag petat ned tagetes lite här och var i odlingarna i hopp om att det ska bidra till god grönsakshälsa.

kompostera mera - eller?

På min önskelista stod ju en varmkompost. Men i Uppsala är man direkt motarbetad om man vill kompostera själv!

För det första måste man ansöka om att få ha en varmkompost. Fair enough, kan man ju tänka då, jag bor ju ändå i ett villaområde och det känns hyggligt viktigt att min kompost inte blir en sanitär olägenhet, dvs stinker eller drar till sig skadedjur. Så visst kan kommunen får pröva närheten till tomtgräns, att komposten är ordentligt isolerad osv. Det är bara det att denna ansökan kostar 540 pix!

540 kr för att ens få ansöka om att själv få ta vara på sitt avfall! Det är ju faktiskt skandal!

Nästa grej är att standardabonnemanget på sophämtning inkluderar två soptunnor, en för brännbart och en för kompost. Vilket innebär att om man får sin ansökan om egen varmkompost godkänd och avsäger sig sin kompostsoptunna är det oklart om man får någon rabatt på sophämtningsavgiften. (Jag har inte lyckats få fram några säkra uppgifter om detta ännu.) Men det verkar som att man får betala fullt pris även om man avsäger sig en av sina två tunnor. I kommunens information är det formulerat som att man, om man har egen kompost, kan "begära att befrias från" sin kompostsoptunna. Ni hör ju att det inte andas rabatt, precis. Min plan för att komma runt detta är att, i samband med att jag ansöker om varmkompost, börja dela brännbarttunna med grannen. Vi har pratat lite löst om det, och våra brännbarttunnor är aldrig fulla. Så om vi båda har varmkompost, och en halvfull brännbarttunna, kan vi ju lika gärna dela abonnemang.

Varför vill man då inte att folk komposterar själva i Uppsala? Jo, det finns argument. Kompostavfallet som hämtas hos hushållen rötas för att bilda biogas att driva stadens bussar med. Dels behövs det förstås ordentligt med avfall för det (vilket då innebär att kompostavfallet blir en resurs) och dels ersätter det ju andra drivmedel. Det som är lite fult är att man ju förstås förutom att man betalar för detta (i princip fina, tycker jag) system via sin skattesedel, ju får betala både för att få sina soptunnor tömda och för att åka buss också. På så vis upprätthålls något slags fasad av att kompoståtervinningen är en service som man kan välja att använda sig av eller inte. Men så är det alltså inte.

Vidare finns det ett miljöargument, nämligen att små hemmakomposter skulle släppa ifrån sig metan och koldioxid som ju är växthusgaser. Dessa gaser är ju precis det man tar tillvara för bussarna när avfallet rötas (mindre syre till rötningen ger metan, mer syre ger koldioxid och bussarna drivs på metan) vilket innebär att växhusgasen i bussfallet driver bussen framåt innan den går ut i atmosfären, istället för att gå ut direkt. Men det här argumentet är svagt på flera punkter:

1)Växthusgaserna som släpps ut från en privatkompost är så små att de är försumbara (se t ex här). Jag har dessutom tänkt mig en bokashikompost som inte rötar avfallet och därför ska släppa ifrån sig ännu mindre koldioxid. Poängen är istället att kolet ska stanna kvar i jorden och komma plantorna man odlar i jorden till godo.

2) Växthusgaser från växter som bryts ned räknas normalt inte ens med i utsläppskalkylerna eftersom de tar upp koldioxid medan de växer. (Detta är argumentet för förnyelsebara bränslen som t ex energiskog.) I mitt fall är ju poängen att göra odlingsjord av kompostavfallet vilket innebär att nästa års rödbetor i vilket fall kommer att koldioxidkompensera för årets, så att säga.

3) Kommunen hämtar kompostavfallet med lastbilar. Som drivs av diesel. Och alla de andra utsläppsmängderna vi talar om är egentligen piss i havet jämfört med tunga diesellastbilar som startar och bromar vid soptunna efter soptunna.

Så till hösten blir det varmkompostering ändå, hos mig. Då kommer jag också att spara in på mina egna bilresor för att fylla på jord i pallkragarna.

Nix!

Tell nr #44: vägra direktreklam.

Jag har äntligen ringt Nix efter en blankett för att skriva in mig i Nixregistret.

Flera disktrasor

För typ ett år sedan bestämde jag mig för att fasa ut, eller i alla fall dra ned på, vettexdukarna. Istället har jag virkat disktrasor. Min första såg ut så här. Den finns fortfarande och ligger högst upp till vänster på den här bilden men den har som synes blivit tvättad ett otal gånger vid det här laget. Den är tyvärr lite för tät och torkar därför sakta (vilket leder till att den snabbt blir lite ofräsch och behöver tvättas), så de nya har jag ansträngt mig för att virka glest.

Förutom att det är en bra idé rent allmänt att dra ned på konsumtionen av slit- och slängprylar som wettexdukar så är det rätt terapeutiskt att virka disktrasor. Det är så okomplicerat att även en glad amatör kan lattja med virktekniken och rogivande enformigt.

Disktrasor i lin kan tvättas i 60 grader men tål också att kokas ifall man vill vara riktigt seriös med bakteriedödandet. Det som möjligen tar stryk är färgen - men det kanske inte gör så mycket när det handlar om en disktrasa! 

Dricka kranvatten

Johan Tells råd nr #49 är att dricka kranvatten. Det känns som att det där är en sån sak som faktiskt har förbättrats under åren som gått sedan boken skrevs, för visst är det färre som går omkring och slurpar mineralvatten ut petflaskor nu? Många köpte en soda streamer istället, och några tröttnade helt på mineralvatten. Vi köper det bara till fest.

Att dricka kranvatten har jag därmed inga som helst problem med. Ett problem som jag dock har haft är vad man egentligen ska dricka sitt kranvatten ur. Tills jag hittade dessa förtjusande plåtflaskor. Den stora har jag köpt på loppis (Johan Tells råd nr #86). Men de små använder barnen varje vecka (de har en aktivitet som kräver matsäck), och så har vi förstås med dem så fort vi tar oss ut i skogen med matsäck, vilket också är nästan varje vecka (Johan Tells råd nr #96: Vänj barnen vid naturen).

 

Vattenflaskor i plåt med kranvatten istället för plastflaskor med buteljerat vatten

100 sätt att rädda världen

Jag fick boken 100 sätt att rädda världen av Johan Tell av min syster för nästan fem år sedan redan. Jag har både läst den och läst om den.

 

 

Förutom att den är trevlig och inspirerande så är den handfast och praktisk. En del saker som Tell tar upp är frustrerande och förfärliga eftersom det inte har hänt särskilt mycket sedan boken skrevs 2007. T ex sätt nr #40, Ät mer vegetariskt. Som jag själv har varit inne på här i bloggen är detta ett problem här hos oss, och försöker man gå ned i vikt medelst en lågkolhydratkost (något som är betydligt vanligare idag än 2007) så förbrukar man förstås ännu mer resurser.

Å andra sidan har vissa andra saker faktiskt gått åt rätt håll: Tells råd nr #1 och #100 är att kontakta våra politiker (för att visa på att oavsett vad vi individer själva gör så behövs det även åtgärder på den samhälleliga nivån). Detta gäller förstås fortfarande, men medvetenheten har ökat, och vill man sätta ytterligare press på sin politiker så kan man t ex underteckna Föräldravrålet och stödja Kemikalieupproret.

Vidare är råd nr #54 att använda internet istället för att köpa CD-skivor och DVD-filmer. Möjligheterna till att göra det lagligt har ju formligen exploderat sedan 2007. Själv använder jag Spotify i princip dagligen, svtplay eller Bolibompaplay flera gånger i veckan och voddler eller netflix då och då för att se film. För att inte tala om hur mycket jag lyssnar på radio via sr.se....

I stort kan jag rekommendera Tells bok, och kommer att skriva några fler blogginlägg framöver utifrån den. Det var verkligen ganska inspirerande att läsa om den och fundera på vad jag redan har förbättrat och vad jag har kvar att jobba med.

Däck

Nu är det snart vår, så det så. Och för att markera det lämnade jag in mina uttjänta sommardäck på däckverkstaden för att få nya sommardäck monterade. Efter påsk är de klara, så då bokade jag också en tid för att få de nya sommardäcken på bilen. Viss lathet ligger det väl i att anlita en däckverkstad för självadäckbytesjobbet, men efter att ha provat på både att lämna in bilen och få tillbaka den bytt och klar efter tio minuter, och att göra det själv och stå i timmar och svära över domkraft och fastgeggade muttrar.... ja, låt oss säga att det lätt är värt 300 kr för mig att slippa sabba en hel dag för att byta däck!

 

Som vi alla vet är inte bilkörning med vinterdäck nån miljömässig hit, eftersom vinterdäcken river upp mer skadliga partiklar i vägbanan och dessutom gör att bilen drar mer drivmedel (eftersom friktionen mellan däcket och vägbanan är större). När det är vinterväglag ska man förstås använda vinterdäck, allt annat vore ju trafikfarligt (och olagligt), men så fort det inte råder vinterväglag längre önskar jag dem dit pepparn växer (det samma gäller faktiskt också cykelns vinterdäck, som förstås inte har samma miljöpåverkan, men som gör det väldigt tungt att cykla på torr vägbana). Nu har vi i flera veckor haft torrt och fint väglag på alla större vägar - men i vårt kvarter är det en decimeter bucklig is. Så därför har jag varit glad att ha vinterdäcken när vi har slirat hem. Men nu ska de väck! Jag går ut och skottar undan lite halvsmält is framför huset också, så kanske grannarna gör det samma med sina isfläckar....

På däckverkstaden gjorde jag i alla fall mitt bästa för att informera mig om vilken sorts däck man ska ha, när jag nu beställde nya. Enligt killen bakom disken fanns det ingen rättvisemärkning på däck (jag var ju intresserad av råvaruframställningen) och den miljömärkning som finns avsåg köregenskaper (alltså att däckets utformning bidrar till hur mycket avgaser som släpps ut när man kör med sin bil) snarare än däcktillverkningen. Däckkillen blev riktigt uppiggad av att jag frågade om detta och sprang ut till kollegorna för att börja dividera om varifrån däcken och själva gummit kom. Resultatet av hans efterforskningar var att gummiråvaran antagligen kom från samma ställe (i alla fall före jordbävningen från Haiti) och att omständigheterna där nog var "lika illa" oavsett däckmärke. Själva däcktillverkningen däremot sköttes, i stigande prisklass förstås, i Kina, Turkiet eller Tyskland.

Min däckkille sa att ingen någonsin hade efterfrågat rättvisemärkta däck förut. Så jag bad honom ta till protokollet att det finns (åtminstone 1!) en efterfrågan på sådana. Och jag behöver antagligen nya vinterdäck till vintern också, eller åtminstone nästa år, så jag kommer att fråga igen då. Min utmaning nu går till er andra som också behöver nya däck: Kan ni ta på er att också fråga efter däck som miljömässigt och rättvisemässigt är hyggligt producerade?

(Jag lägger in en liten genus-brasklapp också: undersökningar visar ju att kvinnor rutinmässigt är mer insatta och engagerade i eko/reko-frågor än män - men det är i högre utsträckning männen som ansvarar för just bilen och dess underhåll. Det spelar antagligen en roll för vad som efterfrågas i däckväg. Så, mina damer, om nu Mannen i huset sköter bilen, påpeka för honom att däckframställning är en viktig fråga! Eller fixa det där med sommardäcken själva. Han kan ju stryka under tiden. :))

Lappa och laga

Jag är, som tidigare konstaterats, en obotlig snåljåp. Nuförtiden är det ju (som tur är) lite fashionabelt att vara snål, hålla tillbaka på sin konsumtion och sådär. Men häromdagen försökte jag köpa ett par nya jeans, och kunde konstatera att de bästa jag hittade bara var halvbra och kostade tusen spänn! 1000 kr! Det är faktiskt en förmögenhet! Jag köpte dem, men när jag kom hem och upptäckte att vi hade fått en p-bot (vilket inte rimmar med min självbild, jag är ju cyklist!) bestämde jag mig för att de nya jeansen verkligen inte var värda pengarna. Jag lämnade tillbaka dem.

Istället började jag fundera på ett sätt att laga något av de många par trasiga jeans jag äger. Och då fick symaskinen komma fram. Principiellt är jag ju för att laga saker och slita på dem lite längre.

 4-åringsknä mot legofond

När barnens byxor är trasiga brukar det bli pepparkakshjärtan på knäna. Men det funkar inte riktigt på vuxenbyxor som man vill ha på sig på ett respektabelt skrivbordsjobb. Som tur var hittade jag denna formidabla instruktionsvideo. Här visas det hur man lagar trasiga jeans, och det funkade faktiskt förträffligt.

Nu är bilden tyvärr jättedålig, men ändå: I dare you - tala om var nånstans de här byxorna var trasiga ifall ni kan! Jag betalar min p-bot (men tar cykeln i fortsättningen) och känner mig som om jag ändå har sparat pengar. Ha!

Önskelistan

Det är vissa saker som jag känner skulle höja min livskvalitet avsevärt. Kanske får jag inte till alla eller ens någon av dessa saker under 2013, men jag skriver ned dem i alla fall, för att minnas vad jag önskade mig mest i mars i år. Utan inbördes rangordning:

1. Varmkompost
Det borde egentligen inte vara så svårt att ordna en varmkompost. Kanske en sån där japansk historia? Jag vet inte hur det funkar med en Bokashikompost, men för en traditionell varmkompost kan det vara så att man måste begära tillstånd om man bor som vi. Egentligen bottnar min längtan efter en varmkompost i en egoistisk längtan efter att få producera egen jord snarare än i miljöomsorg, för vi sopsorterar redan idag, och kommunen gör biogas av vårt kompostavfall. Biogasen används sedan för att driva stadsbussarna. Och jag åker ju faktiskt buss ibland, i alla fall nu på vintern. Av vårt brännbara avfall blir det fjärrvärme, som bidrar till uppvärmningen av t ex vårt hus. Så what goes around comes around, så att säga. Däremot ska man kanske inte lita på att biogasframställningen och fjärrvärmeproduktionen är miljömässigt optimal. Men ändå bättre än inget. Fast helst vill jag alltså ha en egen varmkompost.

2. Fungerande kakelugn
Detta leder mig in på nästa önskan. Jag skulle gärna vara lite mindre beroende av den kommunala fjärrvärmen, men då måste jag se över vårt eget uppvärmningssystem. Jag har skrivit om det här. En sotare har jag redan haft ute, och han konstaterade att kakelugnen i sig är i fint skick. Så nästa steg mot att uppfylla min önskan om mer kontroll över vår uppvärmning torde vara att se över frånluftsvärmepumpen. Det är antagligen den som den som gör att det ryker in något så vansinnigt när vi försöker elda i kakelugnen.

3. Solceller
En sak till att göra på energiområdet skulle kunna vara att byta elleverantör. Vattenfall är ju ständigt på tapeten och deras eko/reko-rykte är tvivelaktigt. Jag drömmer om att sätta upp några mindre solceller på vår soliga södergavel, inte för att bli självförsörjande på el, men för att kunna täcka åtminstone en liten del. Och då gäller det både att införskaffa solcellerna och installera dem, och att byta elbolag till något mindre bolag som tar emot den överskottsel vi eventuellt producerar en solig dag i sitt system och drar av kostnaden en annan dag då våra solceller inte producerar. Denna önskan kräver alltså både att jag läser på lite, och att vi sparar lite pengar till installationen.

4. Fler fruktträd
Jag vill absolut ha fler fruktträd! Men var ska de stå?

5. Pallkragar
Min önskan om fler pallkragar måste nästan uppfyllas i år. Förra säsongen var det sjukt trångt i grönsakslandet, och ändå räckte grönsakerna bara precis över själva odlingssäsongen. Dessutom har jag lovat sexåringen (som är mycket odlingstaggad) ett eget grönsaksland, och eftersom våra blomsterrabatter visade sig vara omgärdade av giftiga stockar kan kryddorna inte bo där längre, utan behöver också få ett nytt hem. Jag har försökt få tag på begagnade pallkragar hos transportfirmorna men det är svårt (och de ska ju helst inte vara tryckimpregnerade heller, då kan jag ju lika gärna hålla till godo med de giftiga stockar jag har...) så kanske blir jag tvungen att punga ut med 199 kr/st på något av varuhusen. Då är det väl nästan billigare att köpa virke och bygga själv?

6. Murade rabattkanter
Ja, för de nuvarande rabattkanterna är tyvärr giftiga stockar. Så svårt kan det väl inte vara att mura stiliga kanter, bara man får bort de eländiga stockarna först?

7. Växthus
Jag vet var det borde stå och allt. Men kanske är det för dyrt och krångligt att skaffa ett helt växthus? Jag fortsätter att längta och drömma.